Idag när jag cyklade till stallet var lite tveksam om det skulle gå att rida med sån extrem träningsvärk som jag har. De säger i skolan att jag går som en pingvin, jag kan inte böja mig ner och knappt sätta mig. Att resa sig är också svårt. Och så rida då? Upp, ner, upp, ner, ska det verkligen gå? :S

Men det fungerade faktiskt. Inte alls så jobbigt :) Det var väldigt mycket jobbigare när man skulle hoppa av ;) Eller borsta benen och sätta på benskydd. Näst intill omöjligt!

Det var/är tävlingar i Dagstorp, så jag kunde inte rida där. Egentligen skulle det ju vara träning för Britt-Marie också. Så jag tog hoppsadeln och red ut i skogen :) Mysigt! Jag hoppade lite också, faktiskt. I både trav och galopp, lite stolt (A) Jag är ju inte så "säker" eller vad man ska kalla det i skogen. Inte rädd, absolut inte. Men det känns lite.. jag vet inte, men jag är väl lite osäker. Så att hoppa i säg tycker jag är duktigt av mig ;p Sen i skogen och galopp helt ensam = en mycket stolt Ullis :) Det var ju inte direkt högt, och det blev inte ens ett skutt. Men stolt kan man alltid få vara ;)

Red även i "grytet" i typ 30 sek, där var för geggigt i backarna så Svante klarade inte riktigt det.

När jag släppt in Svante i boxen ställde jag mig och kollade på honom lite extra. Och jag kan inte beskriva känslan som kom då. Jag älskar honom så mycket så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hade jag inte haft en tom mage så hade jag kunna stå där i evigheternas evighet och kolla på honom. Som rubriken säger vore det lättare att beskriva hur jag känner för honom, om det fanns ord till det.