Jag skriver ur mitt perspektiv och vad jag tycker och tänker om mål. Vill inte heller verka vara någon psykolog som tycker vi har för orimliga mål eller något sånt. Det enda jag vill är att dela med mig av min åsikt. Ni hajar va? :)

För MIG är mål till för att skapa motivation. Så att man liksom har något att sträva efter.

Det finns det två olika typer av mål i MIN värld. Det ena är något man vill bli/vara/kunna något som har lite mer ett slut. Till exempel ”lösa en Rubiks Kub” eller ”kunna stå på händer”. Den andra typen är lite långvarigare som ”få fem barn” eller ”resa till Indien”.

Den första typen av mål kan vara lite lättare att uppnå. I min ålder är det till exempel svårt att jobba för en resa till Indien. Men de flesta i min ålder har nog ett ställe de verkligen vill besöka. Därför är typ två lite mer långsiktiga.

Att sätta upp mål är en sak och att verkligen uppnå dem är en annan. Hur många mål har man satt upp och hur många har man verkligen uppnått? De mål jag inte uppnått var för svåra och tuffa. Det blev mer som ett måste än som en kul förbättringsgrej. Målen ska vara rimliga och de ska få en att känna motivation. Det ska kännas möjligt att uppnå målen och det ska vara kul på vägen.

Jag tror många känner press av sig själva över sina mål. Det är nog inte alls många som vet om ens mål men man känner sig ändå tvingad att klara målen för att inte svika sig själv. Till slut orkar man inte mer och struntar i målet. Nästa vecka tar man nya tag men hamnar på ruta ett igen. Känner ni igen er? Jag har varit där några gånger.

Man känner mer press över vissa mål. ”Drömkroppen” tror jag är ett sånt mål, medans ”resa till Indien” inte är riktigt lika tufft just NU om man är i min ålder.

När jag skriver till exempel ”målen ska vara” menar jag för MIG, vad jag vill att målen ska vara för mig. Ni behöver såklart inte hålla med mig, men nu vet ni i alla fall jag tycker :)